civilobservator

Klockan är strax före tre på morgonen och de första kvinnorna har anlänt till Ephraim terminalen utanför Tulkarem. Regnet öser ner, det saknas tak och termometern visar fem grader vilket gör att de kurar ihop sig extra tätt denna morgon. För att hinna till sina jobb inne i Israel och slippa stå och trängas med över 1500 män måste de placera sig precis vid vändkorsen så att när det privata säkerhetsföretaget öppnar terminalen vid kl. 04.30 är de redo att springa. Idag har de tur och terminalen öppnar i tid och de hinner igenom på en timme.

”Företagen ska använda sig av moderna teknologiska system för att minimera friktionen mellan människor” utlyser den israeliska försvarsmakten på sin hemsida.[1]

För att komma fram till vändkorsen måste alla arbetare vandra via något som kan liknas vid boskapsfållor för människor som vid Ephraim är delvis nedmanglat av trycket från 1500 människor. Trycket kan stundtals bli enormt och panikslagna människor skriker ibland på oss följeslagare att ringa efter hjälp. Ibland svallar känslorna över och bråk uppstår i trängseln. Under tiden överröstar en megafon folkmassan och skanderar aggressivt hur de borde bete sig. Vi som observatörer får inte komma in i terminalen. För palestinier innebär det en djup osäkerhet inför att komma fram till sitt arbete i Israel samt att varje morgon riskera förnedring på vägen dit. Bland annat sköts säkerheten med en ny typ av röntgen maskin som kan se igenom kläder även kallad ”Bacscatter”.[2] Tiotusentals palestinier från hela Västbanken arbetar inne i israel legalt och det handlar framförallt om daglönearbete. Det betyder att de som kommer igenom terminalerna snabbast på morgonen får jobb den dagen. Rättigheterna för dessa arbetare är väldigt begränsade och lönerna de lägsta tillåtna eller helt svarta då många palestinier dessutom tar sig in i Israel illegalt för att få arbete.[3]

Det privata säkerhetsföretaget Mikud security har på uppdrag av det israeliska försvarsdepartementet ett kontrakt att driva en av de större övergångar som finns mellan Israel och Palestina. Sedan 2005 och här passerar tusentals människor från Tulkarem och närområdet varje dag.[4] Försvarsmakten är ansvarig för administrationen och driften av ockupationen och därmed terminalerna på Västbanken. Ephraim terminalen är den enda helt privatiserade terminalen, men inte den sista. Det finns 34 övergångar och alla ska privatiseras.[5] Motivet är att göra terminalerna mer effektiva och kostnadseffektiva. Problemet är dock att de övergrepp som vi registrerar inte går att rapportera någonstans på grund av att Försvarsmakten inte är på plats i den här terminalen. Dock rapporterar vi det vi hör och ser till olika FN organisationer, Israeliska organisationer samt till det internationella Röda korset. Ingen övervakar dock vad säkerhetsvakterna gör mot palestinier inne i terminalen och det finns ingen att ringa till när människor blir skadade eller kvarhållna för dem eller för oss följeslagare.

Billig arbetskraft och privatisering. Det här finns i hela världen och är egentligen inget konstigt. Det finns olika åsikter kring om det är bra eller dåligt. Palestina är under ockupation av Israel enligt alla seriösa tolkningar av folkrätten.[6] Den beroendeställning som palestinier har till Israel för inkomst är enorm, framförallt på grund av att de finns små möjligheter att skapa en egen industri eller produktion bortom jordbruket. I Tulkarem är man till exempel helt beroende av ett israeliskt företag för elförsörjningen. Tulkarem är gynnade av en relativt stor vattenreservoar under staden, men har av Israel dels fått restrektioner på hur mycket man får pumpa upp samt förbud mot att gräva nya brunnar. Cirka 60 % av Tulkarems befolkning är arbetslös och resten arbetar i Israel eller har turen att jobba inom den lilla offentliga sektorn som till stor del är uppbyggt av bistånd.[7]

I Tulkarem har Israel en enorm arbetspool med små arbetsrättsliga möjligheter. Palestinier har en väldigt liten möjlighet att bygga upp en egen ekonomi på grund av ockupationen, bland annat beroende på restriktioner i förflyttningen av produkter igenom Ephraim terminalen.  Människor från Tulkarem är därför i stort beroende av de jobb som finns i Israel. På vägen till arbetet tjänar ett israeliskt företag pengar på arbetarna eftersom Försvarsmakten betalar för att de ska driva terminalen. Vilka förlorar och vilka tjänar på den här konstruktionen?

Disclaimer:

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.

[1]Israeliska Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens hemsida för säkerhetsstängslet. http://www.securityfence.mod.gov.il/Pages/ENG/Humanitarian.htm, 2010-02-02

[2] Ni har eventuellt hört talas om att USA vill att EU ska införa en ny röntgenmaskin där man ska kunna se igenom kläderna vilket är förnedrande för vem som helst. Vid Ephraim terminalen har man länge använt Bacscatter maskiner och här har man effektivt kunnat testa maskinens funktionsduglighet på cirka 4000 människor varje morgon i flera års tid. Se mer på Sveriges televisions hemsida: http://svt.se/2.22584/1.1855642/usa_vill_ha_nakenscaning_i_europa,  2010-02-02

[3] Bt’selem hemsida. http://www.btselem.org/English/Workers/Index.asp, 2010-02-02

Bt’selem  är en Israelisk människorättsorganisation.

[4] Whoprofits.org hemsida. http://www.whoprofits.org/Article%20Data.php?doc_id=705, 2010-02-02

Whoprofits.org drivs av den Israeliska kvinnoorganisationen The Coalition of women for peace

[5]Ibid. http://www.securityfence.mod.gov.il/Pages/ENG/Humanitarian.htm, 2010-02-02

[6] International Court of Justice (iCJ) – Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory, advisory opinion, iCJ reports 2004.

[7] Samtal med Aded Al-Khaliq Jbara, Verkställande direktör i Tulkarems kommun. 2010-01-24