Bilder från Jerusalem
ID kontroll utanför gamla stan
Bedjande män utanför Damaskusporten som leder in till de muslimska
kvarteren i Gamla stan.
Demonstration vid Sheik Jarrah. Polisen är på väg
att flytta demonstraterna till andra sidan vägen.
En fredag i Jerusalem
Över hundra poliser inklusive kravallpoliser har samlats framför Damaskusporten i Jerusalem. Idag har de israeliska myndigheterna bestämt att män under 50 år inte får gå och be vid al-Aqsa-moskén. Sedan ungefär en vecka tillbaka har värmen kommit och i skuggan är det runt 30 grader varmt. Från östra Jerusalem är Damaskusporten den mest naturliga ingången till Gamla stan och vanligtvis en livfull plats med mycket kommers. Idag finns det bara tre öppningar i kravallstaketet, men de flesta står vid en ingång som man kommer till från busstationerna i närheten. Många palestinier har rest från hela Västbanken för att få be vid islams tredje heligaste plats. Några palestinier är riktigt upprörda, men många resignerar utan strid. Kanske är de vanan av att bli avhyst från vägspärrar, kanske är det för att det är fredag och en helig stund? Männen samlas på parkeringen på andra sidan vägen från Damaskusporten och en man börjar tillsynes spontant leda bönen efter att Mu'addhin[1] har avslutat utropen om samling. Parkeringen har spontant blivit böneplats för ca 500 personer. På något sätt har ilskan upphört tillfälligt och medan poliser och världspress väntar på ett uppror utför muslimerna sina ritualer med den största värdighet och samstämmighet. Om det här var en protest eller bara naturligt kan inte jag avgöra, men en av de mest värdiga manifestationer jag har sett.
Jerusalem är efter stilleståndsavtalet 1949 delat i östra och västra Jerusalem och Israel gjorde även då staden till sin huvudstad. Efter kriget 1967 ockuperade israelerna resten av staden. Jerusalem är också Palestinas proklamerade huvudstad i en framtida stadsbildning. Väldigt få stater har erkänt Jerusalem som en huvudstad för något av folken. Sedan 1967 har Israel byggt bosättningar och flyttat israeler in i östra Jerusalem, vilket är förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen i den internationella rätten. Idag är över 200 000 israeler olagligt bosatta i östra Jerusalem inklusive Gamla stan. Det har inneburit mycket våld mellan de båda folken och palestinier har förlorat mer och mer mark.
Fredagar i Tulkarem är som söndagar i Sverige på landsbygden. Alla butiker är stänga och man använder dagen till att be i moskén om man är troende samt umgås med nära och kära. I östra Jerusalem är det har fallet för många palestinier, men för fredsaktivister är det här den stora demonstrationsdagen. Kvinnor i svart är en israelisk fredsorganisation som varje fredag står i en rondell i västra Jerusalem med plakat på hebreiska, arabiska och engelska. Deras budskap är stoppa ockupationen. Det budskapet uppskattas inte av alla israeler och ibland måste kvinnorna böja sig för spottloskor och annat skräp som kastas åt deras håll. Från rondellen går ett demonstrationståg till Sheik Jarrah i östra Jerusalem. 200 meter från det svenska generalkonsulatet som ligger i samma område har bosättare under några år försökt kasta ut de palestinier som bor här. De använder allt från rättsliga processer till våld vilket har lett till en smått surrealistisk situation. Numera bor till exempel en palestinsk familj i sin trädgård medans bosättare bor inne i huset, allt övervakat av israelisk polis. Det lilla bostadsområdet har blivit något av ett mikrokosmos över hela konflikten och världspressen samlas för att bevaka vad som sker medans palestinska, israeliska och internationella demonstranter för att manifestera. Motdemonstrationer från bosättare är inte ovanligt. Det slutar ibland med våldsamheter mellan polis och demonstranter vilket avslutas med arrester. Denna fredag när jag är på besök arresteras åtta aktivister av olika nationalitet.
I skrivande stund har Israel placerat ut över 3000 poliser runtomkring, inom Gamla stans murar och i östra Jerusalem. Västbanken är mer eller mindre avstängt från Israel och in i Jerusalem kommer i princip bara internationella som jag in genom vägspärrarna. Det går inte att peka ut någon speciell händelse till varför det nu pratas om en tredje intifada.[2] Många tror att en tredje intifada kommer att utbryta när som helst i Jerusalem. Alla pratar om det. Varför? Det enda sättet är att se till hela situationen i ljuset av en expanderande ockupationspolitik i över 60 år. I dagarna tillkännagav Israel att 1600 nya bostäder skulle byggas i östra Jerusalem Andra ageranden som att utlysa och bygga nationella monument inne på ockuperat område i Jerusalem och på övriga Västbanken har också upprört många palestinier. När jag frågar palestinier om den nuvarande situationen får jag olika svar. De med familjer ser till sina barn och vill, eller kan inte slåss. Många minns de två senaste upproren och ser bara försämringar, men vet inte vad de annars kan göra. Yngre palestinier är mer fria och många är beredda att slåss för sina rättigheter medan andra hellre vill komma bort från allt och resa utomlands och slippa slåss. Det går inte att veta vad som kommer att hända, men de flesta tror inte att det kommer att bli bättre än på länge.
[1] På arabiska heter böneutroparen i moskén Mu'addhin .
[2] Generellt brukar man prata om två intifador som kan liknas med ett uppror från palestinier. Den första började 1987 och avslutades 1993. Den andra bruka man säga började runt 2002 och dog ut efter en period enligt några medans andra säger att den fortfarande pågår.
Perspektiv från Israel
När bomblarmet tjuter i Sederot kan barnen springa in i den här ormen som är ett bombsäkert rum.
Röda skyltar som den här ser man runt Tulkarem och andra stora städer på Västbanken.
Perspektiv från Israel
Juvval och Yonatan är placerade vid jordbruksgrind 623 utanför byn Deir al Ghusun en mil norr om Tulkarem. De är reservister i armén under en månad och ska stå här och släppa igenom palestinska jordbrukare som har blivit avskurna från sin mark av muren. Den här morgonen är extra lugn pågrund av att regnet har fallit under natten och många jordbrukare håller sig hemma. ”Jag förstår inte varför vi ska stå här”. ”Kan de inte bara flytta den här muren till gränsen”.” Jag förstår inte det här”, säger Juvval. Yonatan står och skruvar på sig och säger: ”Det här är vår mark”.” Det är Samarien och vi judar har bott här i tusentals år”. ”Du som står här har valt sida”, säger Juval. ”Det är enkelt att hålla på den underlägsne, men vi lider också”. ”Du måste bo här i tio år för att förstå och uppleva den israeliska armen, bo i Sederot samt i Jenin för att förstå det här”, säger Juvval. Jag försöker säga att jag vill förstå deras perspektiv med, men de ser skeptiska ut.
Jag träffar David på bussen till Tel Aviv. Han pekar på min guide där det står Israel & de palestinska territorierna. Du kan ta bort det sista namnet, säger han. Allt är Israel och Palestina är bara ett påfund som det sovjetiska ledarskapet uppfann. Samtidigt berättar han om hur han kom till Israel från Lettland och hur både han och hans söner tjänstgjort i armen. Jag inflikar försiktigt att enligt internationell rätt är Palestina ett ockuperat territorium och undrar vad han tycker om det. Internationell rätt är bara för länder i Europa som inte har varit i krig på länge.” Jag tror på den starkes rätt”, säger David.
Innan och under det 22 dagar långa Gazakriget vid årsskiftet 2008-2009 landade ibland 60 hemgjorda raketer om dagen i staden Sderot öster om Gaza. Invånarna var konstant rädda för sig själva, sina barn och släktingar. Efter en del diplomatiska försök gick den israeliska armen in för att kväsa raketattackerna. Jag kommer inte att gå in på kriget som enligt FNs speciella utredare bröt mot krigets lagar på ett antal punkter.[1] I Sderot har den israeliska regeringen spenderat miljoner på att utrusta varje hus, busshållplats och lekplats med bombsäkra rum, berättar Norika. ”Än så länge har de inte lagt ett öre på att bygga en relation mellan människor som bor i Gaza och i byar i närheten av Gaza, därför startade vi The Other Voice”. ”Vi i Sederot kan inte träffa dem personligen, men det går att göra det via telefon, vilket är bättre än ingen kontakt”, berättar Norika.
På Kibbutz Metzer två mil norr om Tulkarem som ligger precis vid den Gröna linjen[2] och därmed precis vid muren på den israeliska sidan berättar Don Avatil att man fortfarande har utbyte med byarna i närheten inne på Västbanken, men att nuförtiden är det nästan omöjligt att skapa några relationer eftersom man måste söka speciella tillstånd av den israeliska militären för att träffas. Till exempel försökte kibbutzen och den närliggande palestinska byn Qaffin odla ekologiska örter gemensamt i ett gemensamt projekt i Sömzonen. Sömzonen är den delen av palestinskt land som ligger på västra sidan av muren, dvs. mellan muren och den Gröna linjen. Det gick dock inte pågrund av att palestinska produkter måste passera en vägspärr för att få säljas i Israel och det går inte här för landet ligger på fel sida, berättar Don uppgivet.
Jag har träffat och pratat med ett flertal israeler och precis som i Palestina har man olika idéer om samexistensen mellan israeler och palestinier. De israeler jag träffat uttrycker alla hur utsatta Israel är i regionen, speciellt från Iran. Rädslan verkar vara genuin och när jag till exempel nämner något som jag tycker verkar vara orättvist på Västbanken är försvaret ofta behovet av militär närvaro för Israels säkerhet. Vikten av en stark militär som kan beskydda dem hänger starkt ihop med många israelers identitet.[3] Militären är inte bara närvarande på Västbanken. Inuti Israel ser man ungdomar i uniform på väg eller ifrån en militärbas, ofta med en automatkarbin över bröstet. Den israeliska organisationen New Profile arbetar med ungdomar som inte vill göra värnplikt av moraliska skäl, vilket kan vara svårt att genomföra utan hjälp för det finns ingen öppen information om hur man ska gå tillväga. Regeringen har försökt stänga organisationen vid ett flertal tillfällen, men misslyckats, berättar Ruth Hiller. Hon visar i en utställning hur militarismen utvecklas i Israel och där till exempel stridsplan och ubåtar blir en del av den offentliga konsten eller där företag använder militära stereotyper i sin reklam.
När man pratar om Israel är det viktigt att minnas att landet är en demokrati. Den regering som nu har makten är vald och majoriteten av befolkningen står bakom den. Det innebär dock inte att alla nödvändigtvis är insatta i vad som pågår på Västbanken eller i Gaza eller ens har varit där annat än som militär. Kanske kan man likna det med att de flesta etniskt svenska inte reser ut till storstädernas förorter i Sverige. Situationen på Västbanken är betydligt värre, men kanske kan samma psykologiska avstånd kännas igen. Det är fullt möjligt för israeler att resa på Västbanken, men det står en mur i vägen och man måste åka igenom vissa vägspärrar för att komma dit. Det finns dock områden på Västbanken dit israeler inte får åka.[4] Det är också viktigt att förstå att det finns grupper i Israel som arbetar för att överbrygga dessa barriärer varav jag nämnt några ovan. Men om dessa grupper inte lyckas mobilisera en större del av israelerna mot en positiv fredssträvan, tror jag inte fredsinitiativet kommer att komma ifrån den israeliska sidan.[1] Human Rights in Palestine and other occupied Arab territories. Report of the United Nations fact finding mission on the Gaza conflict. 15 september 2009.
[2] Den Gröna linjen representerar den internationellt erkända gränsen mellan Israel och Västbanken utefter 1949-års vapenstilleståndsavtal mellan Israel och Jordanien.
[3] Israel Studies The Radical Social Scientists and Israeli Militarism Israel Studies - Volume 1, Number 2, Fall 1996, pp. 230-266
[4] Västbanken är indelad i tre olika områden sedan Osloavtalet 1993. A områden kontrolleras av palestinier och är förbjudna för israeler medans B och C områden i praktiken styrs av den israeliska militären och utgör ca 80% av hela Västbanken. A områden är framförallt de stora städerna vilket inkluderar Tulkarem.
