Pionjärerna
Mohammad vid byn Kherbet Alhamam
Bosättningen Dotan. Som många andra bosättningar har man placerat
bosättningen uppe på en kulle.
Inuti bosättningen Quedumim ligger en militärbas. Det är mer regel
än undantag att det är på det viset.
Pionjärerna
En bosättning. Vilken bild får ni? Pionjärer med tält och hackor som strävar mot en bättre framtid i områden där inga andra människor bor? Eventuellt har ni bilden av en rörelse som inte ser Västbanken utan det de bibliska Samarien och Judéen och hur judarna återigen ska befolka dessa områden? Kanske ser ni också judar från till exempel Ryssland som söker en bättre framtid i Israel och blir erbjudna billigt boende i trygg visdom att en militärbas i direkt anslutning till sitt moderna bostadsområde skyddar dem mot farorna utanför stängslet? Alla dessa bilder stämmer förutom att det redan bor människor på Västbanken.
Mohammad pekar upp mot ruinerna som reser sig bara 50 meter från hans by Kherbet Alhamam. – ”Dom säger att det är romerska ruiner, men vi tror att det är bysantinska”. – ”Om de är romerska tillhör ruinerna och området dem hävdar de”. – ”För två månader sedan kom bosättarna och krävde att jag skulle riva mitt fårstall och jag gjorde det för att slippa besvär”, säger Mohammad medan vi dricker te och kaffe i solskenet. – ”Inga rivningsorder ifrån en domstol hade de heller och igår kom bosättarna och jagade ut fåren när min son vaktade dem, säger Mohammed med sammanpressad min”. – ”Dom vill att vi ska försvinna”, säger min kontaktperson Abdulkarim fältanställd vid den israeliska människorättsorganisationen B’eTselem.
Kherbet Alhamam är en liten by på 70 personer. Familjerna kom till området som flyktingar från Haifa efter 1948 och fick möjligheten att hyra land istället för att hamna i ett flyktingläger som de flesta andra palestinier gjorde. Byn ligger nästan så långt norrut man kommer på Västbanken, cirka en mil norr om Tulkarem. Den nås endast med en fyrhjulsdriven jeep och ligger mittemellan de två bosättningar som ligger i det här området. Byn har haft dem som grannar sedan 1980-talet. Det här är ytterområdet i bosättarrörelsen, men det som händer här är bara en spegel av vad som händer på resten av Västbanken. Bosättningar är lagliga och utposter olagliga enligt israelisk lag. En utpost får dock enligt en rapport från den israeliska regeringen understöd från en rad israeliska myndigheter och armén med till exempel el, vatten och säkerhet.[1] Det finns cirka 149 bosättningar och 100 utposter på hela Västbanken även om det är svårt att veta exakt. Inklusive östra Jerusalem finns över 460 000 bosättare på Västbanken.[2]
Zakaria arbetar som tolk på en israelisk organisation som heter Rabbiner för mänskliga rättigheter. Han bor i byn Jit med cirka 1000 invånare som ligger upptryckt mot bosättningen Qedumim öster om Tulkarem. Det enda som skiljer byn och bosättningen är ett taggtrådsstängsel och det är inte ovanligt med stenkastning mellan bosättare och bybornas ungdomar. Den enkla skillnaden är dock att byborna inte har soldater som skyddar dem. Zakaria berättar att armén kommer in i byn ungefär en gång i veckan på patrull och att man denna morgon var vid skolan för att förhöra barn angående stenkastning. Den israeliska armén har ansvaret att skydda den egna befolkningen på Västbanken. Enligt Internationell rätt har man också som ockupationsmakt skyldighet att försvara civilbefolkningen dvs. de palestinier som bor här. Det har dock armén negligerat och ett flertal vittnesmål jag har hört påtalar hur armén ibland till och med understödjer våld från bosättare.[3] Zakaria berättar att han har fått stenar kastade på sig och när han försökte anmäla bosättarna blev han själv satt i arrest för att ha startat en påhittad brand. Hans organisation som är israelisk fick till slut ut honom efter tre dagar, men de flesta palestinier har inte sådana kontakter.
För att legitimera bosättningar på Västbanken använder Israel en lång rad olika lagar från olika tidpunkter under 1800 och 1900-talen. Till exempel tolkar Israel en lag från den Ottomanska perioden att om en person inte har brukat sin mark under tre år kan staten konfiskera den. Om då Israel eller en grupp israeler placerar människor på en toppen av en kulle måste militären beskydda dem och stannar gruppen sen där i tre år kan man betrakta marken som israelisk. Ibland hävdar bosättare att man köpt marken, men i slutändan står det klart enligt gängse internationell uppfattning att Israel förflyttar sin egen befolkning in på palestinskt territorium och att det är emot fjärde Genèvekonventionen som är en del av den internationella humanitära rätten.[4]
De bosättare som flyttar till Västbanken har många olika motiv. Den stora merparten som bor i bosättningar nära den Gröna linjen arbetar inne i Israel och bosättningarna har blivit förorter eller stadsdelar till de större städerna i Israel. I bosättningarna utanför Tulkarem pendlar många till städerna Tel aviv eller Netanya som ligger en timme till en halvtimme ifrån . Den Israeliska regeringen har till exempel gett stora skattelättnader för byggande i bosättningarna, vilket ofta ökar standarden för boende jämfört med israeliska bostadsområden.[5] Andra bosättare drivs av mera religiösa motiv där man vill återskapa det bibliska Israel. Dessa bosättare är ofta de som etablerar utposter och bor längre in på Västbanken. Många inom bosättarrörelsen hävdar att marken är deras, bland annat genom historiska referenser om hur många tusen år judar bott i ett specifikt område. Sådana idéer spårar ibland ut och resulterar ibland i våldsamheter mot palestinier. Till exempel i byn Kherbet Alhamam som jag skrev om i början av artikeln.
Det har slagit mig när jag pratar med både palestinier och israeler runt om på Västbanken att man aldrig kommer att ge upp det man hävdar är respektive folks mark. Båda folken vill gärna hävda hur djupa deras historiska rötter är till den här marken. Båda folken kommer att slåss för marken med de medel man har. Jag har nu verkligen förstått att den här konflikten framförallt handlar om den marken de alla står på och som båda folken vill ha, men som verkar vara väldigt svår att dela på.
[1] Settlerwatch hemsida http://www.settlerwatch.com/?p=77 20-02-2010
Settlerwatch är en svensk organisation som arbetar för att sprida information om israeliska bosättningar.
[2] Settlerwatch hemsida http://www.settlerwatch.com/?page_id=27#_ftn9 20-02-2010
[3]Settlerwatch hemsida http://www.settlerwatch.com/?page_id=21 20-02-2010
[4] B’eTselem hemsida http://www.btselem.org/english/Settlements/Migration.asp 20-02-2010
B’eTselem är en israelisk människorättsorganisation.
[5] Föreläsning av B’eTselem den 15-02-2010
Ephraim
Den här gången leder fram till vändkorsen. Trycket blir ibland enormt och det finns ingenstans att söka skydd eller ta sig ut kön om man skulle bli skadad.
Det här är Ephraim terminalen. Det finns olika siffror på kostnaden av byggande och drift, men den var väldigt dyr att bygga och liknar som ni kan se en flygplatsterminal.
Pengarnas ockupation
Klockan är strax före tre på morgonen och de första kvinnorna har anlänt till Ephraim terminalen utanför Tulkarem. Regnet öser ner, det saknas tak och termometern visar fem grader vilket gör att de kurar ihop sig extra tätt denna morgon. För att hinna till sina jobb inne i Israel och slippa stå och trängas med över 1500 män måste de placera sig precis vid vändkorsen så att när det privata säkerhetsföretaget öppnar terminalen vid kl. 04.30 är de redo att springa. Idag har de tur och terminalen öppnar i tid och de hinner igenom på en timme.
”Företagen ska använda sig av moderna teknologiska system för att minimera friktionen mellan människor” utlyser den israeliska försvarsmakten på sin hemsida.[1]
För att komma fram till vändkorsen måste alla arbetare vandra via något som kan liknas vid boskapsfållor för människor som vid Ephraim är delvis nedmanglat av trycket från 1500 människor. Trycket kan stundtals bli enormt och panikslagna människor skriker ibland på oss följeslagare att ringa efter hjälp. Ibland svallar känslorna över och bråk uppstår i trängseln. Under tiden överröstar en megafon folkmassan och skanderar aggressivt hur de borde bete sig. Vi som observatörer får inte komma in i terminalen. För palestinier innebär det en djup osäkerhet inför att komma fram till sitt arbete i Israel samt att varje morgon riskera förnedring på vägen dit. Bland annat sköts säkerheten med en ny typ av röntgen maskin som kan se igenom kläder även kallad ”Bacscatter”.[2] Tiotusentals palestinier från hela Västbanken arbetar inne i israel legalt och det handlar framförallt om daglönearbete. Det betyder att de som kommer igenom terminalerna snabbast på morgonen får jobb den dagen. Rättigheterna för dessa arbetare är väldigt begränsade och lönerna de lägsta tillåtna eller helt svarta då många palestinier dessutom tar sig in i Israel illegalt för att få arbete.[3]
Det privata säkerhetsföretaget Mikud security har på uppdrag av det israeliska försvarsdepartementet ett kontrakt att driva en av de större övergångar som finns mellan Israel och Palestina. Sedan 2005 och här passerar tusentals människor från Tulkarem och närområdet varje dag.[4] Försvarsmakten är ansvarig för administrationen och driften av ockupationen och därmed terminalerna på Västbanken. Ephraim terminalen är den enda helt privatiserade terminalen, men inte den sista. Det finns 34 övergångar och alla ska privatiseras.[5] Motivet är att göra terminalerna mer effektiva och kostnadseffektiva. Problemet är dock att de övergrepp som vi registrerar inte går att rapportera någonstans på grund av att Försvarsmakten inte är på plats i den här terminalen. Dock rapporterar vi det vi hör och ser till olika FN organisationer, Israeliska organisationer samt till det internationella Röda korset. Ingen övervakar dock vad säkerhetsvakterna gör mot palestinier inne i terminalen och det finns ingen att ringa till när människor blir skadade eller kvarhållna för dem eller för oss följeslagare.
Billig arbetskraft och privatisering. Det här finns i hela världen och är egentligen inget konstigt. Det finns olika åsikter kring om det är bra eller dåligt. Palestina är under ockupation av Israel enligt alla seriösa tolkningar av folkrätten.[6] Den beroendeställning som palestinier har till Israel för inkomst är enorm, framförallt på grund av att de finns små möjligheter att skapa en egen industri eller produktion bortom jordbruket. I Tulkarem är man till exempel helt beroende av ett israeliskt företag för elförsörjningen. Tulkarem är gynnade av en relativt stor vattenreservoar under staden, men har av Israel dels fått restrektioner på hur mycket man får pumpa upp samt förbud mot att gräva nya brunnar. Cirka 60 % av Tulkarems befolkning är arbetslös och resten arbetar i Israel eller har turen att jobba inom den lilla offentliga sektorn som till stor del är uppbyggt av bistånd.[7]
I Tulkarem har Israel en enorm arbetspool med små arbetsrättsliga möjligheter. Palestinier har en väldigt liten möjlighet att bygga upp en egen ekonomi på grund av ockupationen, bland annat beroende på restriktioner i förflyttningen av produkter igenom Ephraim terminalen. Människor från Tulkarem är därför i stort beroende av de jobb som finns i Israel. På vägen till arbetet tjänar ett israeliskt företag pengar på arbetarna eftersom Försvarsmakten betalar för att de ska driva terminalen. Vilka förlorar och vilka tjänar på den här konstruktionen?
Disclaimer:
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
[1]Israeliska Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens hemsida för säkerhetsstängslet. http://www.securityfence.mod.gov.il/Pages/ENG/Humanitarian.htm, 2010-02-02
[2] Ni har eventuellt hört talas om att USA vill att EU ska införa en ny röntgenmaskin där man ska kunna se igenom kläderna vilket är förnedrande för vem som helst. Vid Ephraim terminalen har man länge använt Bacscatter maskiner och här har man effektivt kunnat testa maskinens funktionsduglighet på cirka 4000 människor varje morgon i flera års tid. Se mer på Sveriges televisions hemsida: http://svt.se/2.22584/1.1855642/usa_vill_ha_nakenscaning_i_europa, 2010-02-02
[3] Bt’selem hemsida. http://www.btselem.org/English/Workers/Index.asp, 2010-02-02
Bt’selem är en Israelisk människorättsorganisation.
[4] Whoprofits.org hemsida. http://www.whoprofits.org/Article%20Data.php?doc_id=705, 2010-02-02
Whoprofits.org drivs av den Israeliska kvinnoorganisationen The Coalition of women for peace
[5]Ibid. http://www.securityfence.mod.gov.il/Pages/ENG/Humanitarian.htm, 2010-02-02
[6] International Court of Justice (iCJ) – Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory, advisory opinion, iCJ reports 2004.
[7] Samtal med Aded Al-Khaliq Jbara, Verkställande direktör i Tulkarems kommun. 2010-01-24
