civilobservator

ID kontroll utanför gamla stan

Bedjande män utanför Damaskusporten som leder in till de muslimska
kvarteren i Gamla stan.

Demonstration vid Sheik Jarrah. Polisen är på väg
att flytta demonstraterna till andra sidan vägen.

Över hundra poliser inklusive kravallpoliser har samlats framför Damaskusporten i Jerusalem. Idag har de israeliska myndigheterna bestämt att män under 50 år inte får gå och be vid al-Aqsa-moskén. Sedan ungefär en vecka tillbaka har värmen kommit och i skuggan är det runt 30 grader varmt. Från östra Jerusalem är Damaskusporten den mest naturliga ingången till Gamla stan och vanligtvis en livfull plats med mycket kommers. Idag finns det bara tre öppningar i kravallstaketet, men de flesta står vid en ingång som man kommer till från busstationerna i närheten. Många palestinier har rest från hela Västbanken för att få be vid islams tredje heligaste plats. Några palestinier är riktigt upprörda, men många resignerar utan strid. Kanske är de vanan av att bli avhyst från vägspärrar, kanske är det för att det är fredag och en helig stund? Männen samlas på parkeringen på andra sidan vägen från Damaskusporten och en man börjar tillsynes spontant leda bönen efter att Mu'addhin[1] har avslutat utropen om samling. Parkeringen har spontant blivit böneplats för ca 500 personer. På något sätt har ilskan upphört tillfälligt och medan poliser och världspress väntar på ett uppror utför muslimerna sina ritualer med den största värdighet och samstämmighet. Om det här var en protest eller bara naturligt kan inte jag avgöra, men en av de mest värdiga manifestationer jag har sett.

Jerusalem är efter stilleståndsavtalet 1949 delat i östra och västra Jerusalem och Israel gjorde även då staden till sin huvudstad. Efter kriget 1967 ockuperade israelerna resten av staden. Jerusalem är också Palestinas proklamerade huvudstad i en framtida stadsbildning. Väldigt få stater har erkänt Jerusalem som en huvudstad för något av folken. Sedan 1967 har Israel byggt bosättningar och flyttat israeler in i östra Jerusalem, vilket är förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen i den internationella rätten. Idag är över 200 000 israeler olagligt bosatta i östra Jerusalem inklusive Gamla stan. Det har inneburit mycket våld mellan de båda folken och palestinier har förlorat mer och mer mark.

Fredagar i Tulkarem är som söndagar i Sverige på landsbygden. Alla butiker är stänga och man använder dagen till att be i moskén om man är troende samt umgås med nära och kära. I östra Jerusalem är det har fallet för många palestinier, men för fredsaktivister är det här den stora demonstrationsdagen. Kvinnor i svart är en israelisk fredsorganisation som varje fredag står i en rondell i västra Jerusalem med plakat på hebreiska, arabiska och engelska. Deras budskap är stoppa ockupationen. Det budskapet uppskattas inte av alla israeler och ibland måste kvinnorna böja sig för spottloskor och annat skräp som kastas åt deras håll. Från rondellen går ett demonstrationståg till Sheik Jarrah i östra Jerusalem. 200 meter från det svenska generalkonsulatet som ligger i samma område har bosättare under några år försökt kasta ut de palestinier som bor här. De använder allt från rättsliga processer till våld vilket har lett till en smått surrealistisk situation. Numera bor till exempel en palestinsk familj i sin trädgård medans bosättare bor inne i huset, allt övervakat av israelisk polis. Det lilla bostadsområdet har blivit något av ett mikrokosmos över hela konflikten och världspressen samlas för att bevaka vad som sker medans palestinska, israeliska och internationella demonstranter för att manifestera. Motdemonstrationer från bosättare är inte ovanligt. Det slutar ibland med våldsamheter mellan polis och demonstranter vilket avslutas med arrester. Denna fredag när jag är på besök arresteras åtta aktivister av olika nationalitet.

I skrivande stund har Israel placerat ut över 3000 poliser runtomkring, inom Gamla stans murar och i östra Jerusalem. Västbanken är mer eller mindre avstängt från Israel och in i Jerusalem kommer i princip bara internationella som jag in genom vägspärrarna. Det går inte att peka ut någon speciell händelse till varför det nu pratas om en tredje intifada.[2] Många tror att en tredje intifada kommer att utbryta när som helst i Jerusalem. Alla pratar om det. Varför? Det enda sättet är att se till hela situationen i ljuset av en expanderande ockupationspolitik i över 60 år. I dagarna tillkännagav Israel att 1600 nya bostäder skulle byggas i östra Jerusalem Andra ageranden som att utlysa och bygga nationella monument inne på ockuperat område i Jerusalem och på övriga Västbanken har också upprört många palestinier. När jag frågar palestinier om den nuvarande situationen får jag olika svar. De med familjer ser till sina barn och vill, eller kan inte slåss. Många minns de två senaste upproren och ser bara försämringar, men vet inte vad de annars kan göra. Yngre palestinier är mer fria och många är beredda att slåss för sina rättigheter medan andra hellre vill komma bort från allt och resa utomlands och slippa slåss. Det går inte att veta vad som kommer att hända, men de flesta tror inte att det kommer att bli bättre än på länge.

 

---

[1] På arabiska heter böneutroparen i moskén Mu'addhin .

[2] Generellt brukar man prata om två intifador som kan liknas med ett uppror från palestinier. Den första började 1987 och avslutades 1993. Den andra bruka man säga började runt 2002 och dog ut efter en period enligt några medans andra säger att den fortfarande pågår.

När bomblarmet tjuter i Sederot kan barnen springa in i den här ormen som är ett bombsäkert rum.

Röda skyltar som den här ser man runt Tulkarem och andra stora städer på Västbanken.

Juvval och Yonatan är placerade vid jordbruksgrind 623 utanför byn Deir al Ghusun en mil norr om Tulkarem. De är reservister i armén under en månad och ska stå här och släppa igenom palestinska jordbrukare som har blivit avskurna från sin mark av muren. Den här morgonen är extra lugn pågrund av att regnet har fallit under natten och många jordbrukare håller sig hemma. ”Jag förstår inte varför vi ska stå här”. ”Kan de inte bara flytta den här muren till gränsen”.” Jag förstår inte det här”, säger Juvval. Yonatan står och skruvar på sig och säger: ”Det här är vår mark”.” Det är Samarien och vi judar har bott här i tusentals år”. ”Du som står här har valt sida”, säger Juval. ”Det är enkelt att hålla på den underlägsne, men vi lider också”. ”Du måste bo här i tio år för att förstå och uppleva den israeliska armen, bo i Sederot samt i Jenin för att förstå det här”, säger Juvval. Jag försöker säga att jag vill förstå deras perspektiv med, men de ser skeptiska ut.

Jag träffar David på bussen till Tel Aviv. Han pekar på min guide där det står Israel & de palestinska territorierna. Du kan ta bort det sista namnet, säger han. Allt är Israel och Palestina är bara ett påfund som det sovjetiska ledarskapet uppfann. Samtidigt berättar han om hur han kom till Israel från Lettland och hur både han och hans söner tjänstgjort i armen. Jag inflikar försiktigt att enligt internationell rätt är Palestina ett ockuperat territorium och undrar vad han tycker om det. Internationell rätt är bara för länder i Europa som inte har varit i krig på länge.” Jag tror på den starkes rätt”, säger David.

Innan och under det 22 dagar långa Gazakriget vid årsskiftet 2008-2009 landade ibland 60 hemgjorda raketer om dagen i staden Sderot öster om Gaza. Invånarna var konstant rädda för sig själva, sina barn och släktingar. Efter en del diplomatiska försök gick den israeliska armen in för att kväsa raketattackerna. Jag kommer inte att gå in på kriget som enligt FNs speciella utredare bröt mot krigets lagar på ett antal punkter.[1] I Sderot har den israeliska regeringen spenderat miljoner på att utrusta varje hus, busshållplats och lekplats med bombsäkra rum, berättar Norika. ”Än så länge har de inte lagt ett öre på att bygga en relation mellan människor som bor i Gaza och i byar i närheten av Gaza, därför startade vi The Other Voice”.  ”Vi i Sederot kan inte träffa dem personligen, men det går att göra det via telefon, vilket är bättre än ingen kontakt”, berättar Norika.

På Kibbutz Metzer två mil norr om Tulkarem som ligger precis vid den Gröna linjen[2] och därmed precis vid muren på den israeliska sidan berättar Don Avatil att man fortfarande har utbyte med byarna i närheten inne på Västbanken, men att nuförtiden är det nästan omöjligt att skapa några relationer eftersom man måste söka speciella tillstånd av den israeliska militären för att träffas. Till exempel försökte kibbutzen och den närliggande palestinska byn Qaffin odla ekologiska örter gemensamt i ett gemensamt projekt i Sömzonen. Sömzonen är den delen av palestinskt land som ligger på västra sidan av muren, dvs. mellan muren och den Gröna linjen. Det gick dock inte pågrund av att palestinska produkter måste passera en vägspärr för att få säljas i Israel och det går inte här för landet ligger på fel sida, berättar Don uppgivet.

Jag har träffat och pratat med ett flertal israeler och precis som i Palestina har man olika idéer om samexistensen mellan israeler och palestinier. De israeler jag träffat uttrycker alla hur utsatta Israel är i regionen, speciellt från Iran. Rädslan verkar vara genuin och när jag till exempel nämner något som jag tycker verkar vara orättvist på Västbanken är försvaret ofta behovet av militär närvaro för Israels säkerhet. Vikten av en stark militär som kan beskydda dem hänger starkt ihop med många israelers identitet.[3] Militären är inte bara närvarande på Västbanken. Inuti Israel ser man ungdomar i uniform på väg eller ifrån en militärbas, ofta med en automatkarbin över bröstet. Den israeliska organisationen New Profile arbetar med ungdomar som inte vill göra värnplikt av moraliska skäl, vilket kan vara svårt att genomföra utan hjälp för det finns ingen öppen information om hur man ska gå tillväga. Regeringen har försökt stänga organisationen vid ett flertal tillfällen, men misslyckats, berättar Ruth Hiller. Hon visar i en utställning hur militarismen utvecklas i Israel och där till exempel stridsplan och ubåtar blir en del av den offentliga konsten eller där företag använder militära stereotyper i sin reklam.

När man pratar om Israel är det viktigt att minnas att landet är en demokrati. Den regering som nu har makten är vald och majoriteten av befolkningen står bakom den. Det innebär dock inte att alla nödvändigtvis är insatta i vad som pågår på Västbanken eller i Gaza eller ens har varit där annat än som militär. Kanske kan man likna det med att de flesta etniskt svenska inte reser ut till storstädernas förorter i Sverige. Situationen på Västbanken är betydligt värre, men kanske kan samma psykologiska avstånd kännas igen. Det är fullt möjligt för israeler att resa på Västbanken, men det står en mur i vägen och man måste åka igenom vissa vägspärrar för att komma dit. Det finns dock områden på Västbanken dit israeler inte får åka.[4] Det är också viktigt att förstå att det finns grupper i Israel som arbetar för att överbrygga dessa barriärer varav jag nämnt några ovan. Men om dessa grupper inte lyckas mobilisera en större del av israelerna mot en positiv fredssträvan, tror jag inte fredsinitiativet kommer att komma ifrån den israeliska sidan.

---

[1] Human Rights in Palestine and other occupied Arab territories. Report of the United Nations fact finding mission on the Gaza conflict. 15 september 2009.

[2] Den Gröna linjen representerar den internationellt erkända gränsen mellan Israel och Västbanken utefter 1949-års vapenstilleståndsavtal mellan Israel och Jordanien.

[3] Israel Studies The Radical Social Scientists and Israeli Militarism Israel Studies - Volume 1, Number 2, Fall 1996, pp. 230-266

[4] Västbanken är indelad i tre olika områden sedan Osloavtalet 1993. A områden kontrolleras av palestinier och är förbjudna för israeler medans B och C områden i praktiken styrs av den israeliska militären och utgör ca 80% av hela Västbanken. A områden är framförallt de stora städerna vilket inkluderar Tulkarem.

Mohammad vid byn Kherbet Alhamam

Bosättningen Dotan. Som många andra bosättningar har man placerat
bosättningen uppe på en kulle.

Inuti bosättningen Quedumim ligger en militärbas. Det är mer regel
än undantag att det är på det viset.

En bosättning. Vilken bild får ni? Pionjärer med tält och hackor som strävar mot en bättre framtid i områden där inga andra människor bor? Eventuellt har ni bilden av en rörelse som inte ser Västbanken utan det de bibliska Samarien och Judéen och hur judarna återigen ska befolka dessa områden? Kanske ser ni också judar från till exempel Ryssland som söker en bättre framtid i Israel och blir erbjudna billigt boende i trygg visdom att en militärbas i direkt anslutning till sitt moderna bostadsområde skyddar dem mot farorna utanför stängslet? Alla dessa bilder stämmer förutom att det redan bor människor på Västbanken.

Mohammad pekar upp mot ruinerna som reser sig bara 50 meter från hans by Kherbet Alhamam. – ”Dom säger att det är romerska ruiner, men vi tror att det är bysantinska”. – ”Om de är romerska tillhör ruinerna och området dem hävdar de”. – ”För två månader sedan kom bosättarna och krävde att jag skulle riva mitt fårstall och jag gjorde det för att slippa besvär”, säger Mohammad medan vi dricker te och kaffe i solskenet. – ”Inga rivningsorder ifrån en domstol hade de heller och igår kom bosättarna och jagade ut fåren när min son vaktade dem, säger Mohammed med sammanpressad min”. – ”Dom vill att vi ska försvinna”, säger min kontaktperson Abdulkarim fältanställd vid den israeliska människorättsorganisationen B’eTselem.

Kherbet Alhamam är en liten by på 70 personer. Familjerna kom till området som flyktingar från Haifa efter 1948 och fick möjligheten att hyra land istället för att hamna i ett flyktingläger som de flesta andra palestinier gjorde. Byn ligger nästan så långt norrut man kommer på Västbanken, cirka en mil norr om Tulkarem. Den nås endast med en fyrhjulsdriven jeep och ligger mittemellan de två bosättningar som ligger i det här området. Byn har haft dem som grannar sedan 1980-talet. Det här är ytterområdet i bosättarrörelsen, men det som händer här är bara en spegel av vad som händer på resten av Västbanken. Bosättningar är lagliga och utposter olagliga enligt israelisk lag. En utpost får dock enligt en rapport från den israeliska regeringen understöd från en rad israeliska myndigheter och armén med till exempel el, vatten och säkerhet.[1] Det finns cirka 149 bosättningar och 100 utposter på hela Västbanken även om det är svårt att veta exakt. Inklusive östra Jerusalem finns över 460 000 bosättare på Västbanken.[2]

Zakaria arbetar som tolk på en israelisk organisation som heter Rabbiner för mänskliga rättigheter. Han bor i byn Jit med cirka 1000 invånare som ligger upptryckt mot bosättningen Qedumim öster om Tulkarem. Det enda som skiljer byn och bosättningen är ett taggtrådsstängsel och det är inte ovanligt med stenkastning mellan bosättare och bybornas ungdomar. Den enkla skillnaden är dock att byborna inte har soldater som skyddar dem. Zakaria berättar att armén kommer in i byn ungefär en gång i veckan på patrull och att man denna morgon var vid skolan för att förhöra barn angående stenkastning. Den israeliska armén har ansvaret att skydda den egna befolkningen på Västbanken. Enligt Internationell rätt har man också som ockupationsmakt skyldighet att försvara civilbefolkningen dvs. de palestinier som bor här. Det har dock armén negligerat och ett flertal vittnesmål jag har hört påtalar hur armén ibland till och med understödjer våld från bosättare.[3] Zakaria berättar att han har fått stenar kastade på sig och när han försökte anmäla bosättarna blev han själv satt i arrest för att ha startat en påhittad brand. Hans organisation som är israelisk fick till slut ut honom efter tre dagar, men de flesta palestinier har inte sådana kontakter.     

För att legitimera bosättningar på Västbanken använder Israel en lång rad olika lagar från olika tidpunkter under 1800 och 1900-talen. Till exempel tolkar Israel en lag från den Ottomanska perioden att om en person inte har brukat sin mark under tre år kan staten konfiskera den. Om då Israel eller en grupp israeler placerar människor på en toppen av en kulle måste militären beskydda dem och stannar gruppen sen där i tre år kan man betrakta marken som israelisk. Ibland hävdar bosättare att man köpt marken, men i slutändan står det klart enligt gängse internationell uppfattning att Israel förflyttar sin egen befolkning in på palestinskt territorium och att det är emot fjärde Genèvekonventionen som är en del av den internationella humanitära rätten.[4]

De bosättare som flyttar till Västbanken har många olika motiv. Den stora merparten som bor i bosättningar nära den Gröna linjen arbetar inne i Israel och bosättningarna har blivit förorter eller stadsdelar till de större städerna i Israel. I bosättningarna utanför Tulkarem pendlar många till städerna Tel aviv eller Netanya som ligger en timme till en halvtimme ifrån . Den Israeliska regeringen har till exempel gett stora skattelättnader för byggande i bosättningarna, vilket ofta ökar standarden för boende jämfört med israeliska bostadsområden.[5] Andra bosättare drivs av mera religiösa motiv där man vill återskapa det bibliska Israel. Dessa bosättare är ofta de som etablerar utposter och bor längre in på Västbanken. Många inom bosättarrörelsen hävdar att marken är deras, bland annat genom historiska referenser om hur många tusen år judar bott i ett specifikt område. Sådana idéer spårar ibland ut och resulterar ibland i våldsamheter mot palestinier. Till exempel i byn Kherbet Alhamam som jag skrev om i början av artikeln.

Det har slagit mig när jag pratar med både palestinier och israeler runt om på Västbanken att man aldrig kommer att ge upp det man hävdar är respektive folks mark. Båda folken vill gärna hävda hur djupa deras historiska rötter är till den här marken. Båda folken kommer att slåss för marken med de medel man har. Jag har nu verkligen förstått att den här konflikten framförallt handlar om den marken de alla står på och som båda folken vill ha, men som verkar vara väldigt svår att dela på.

---

[1] Settlerwatch hemsida http://www.settlerwatch.com/?p=77 20-02-2010

Settlerwatch är en svensk organisation som arbetar för att sprida information om israeliska bosättningar.

[2] Settlerwatch hemsida http://www.settlerwatch.com/?page_id=27#_ftn9 20-02-2010

[3]Settlerwatch hemsida http://www.settlerwatch.com/?page_id=21 20-02-2010

[4] B’eTselem hemsida http://www.btselem.org/english/Settlements/Migration.asp 20-02-2010

B’eTselem är en israelisk människorättsorganisation.

[5] Föreläsning av B’eTselem den 15-02-2010

Den här gången leder fram till vändkorsen. Trycket blir ibland enormt och det finns ingenstans att söka skydd eller ta sig ut kön om man skulle bli skadad.

Det här är Ephraim terminalen. Det finns olika siffror på kostnaden av byggande och drift, men den var väldigt dyr att bygga och liknar som ni kan se en flygplatsterminal.

Klockan är strax före tre på morgonen och de första kvinnorna har anlänt till Ephraim terminalen utanför Tulkarem. Regnet öser ner, det saknas tak och termometern visar fem grader vilket gör att de kurar ihop sig extra tätt denna morgon. För att hinna till sina jobb inne i Israel och slippa stå och trängas med över 1500 män måste de placera sig precis vid vändkorsen så att när det privata säkerhetsföretaget öppnar terminalen vid kl. 04.30 är de redo att springa. Idag har de tur och terminalen öppnar i tid och de hinner igenom på en timme.

”Företagen ska använda sig av moderna teknologiska system för att minimera friktionen mellan människor” utlyser den israeliska försvarsmakten på sin hemsida.[1]

För att komma fram till vändkorsen måste alla arbetare vandra via något som kan liknas vid boskapsfållor för människor som vid Ephraim är delvis nedmanglat av trycket från 1500 människor. Trycket kan stundtals bli enormt och panikslagna människor skriker ibland på oss följeslagare att ringa efter hjälp. Ibland svallar känslorna över och bråk uppstår i trängseln. Under tiden överröstar en megafon folkmassan och skanderar aggressivt hur de borde bete sig. Vi som observatörer får inte komma in i terminalen. För palestinier innebär det en djup osäkerhet inför att komma fram till sitt arbete i Israel samt att varje morgon riskera förnedring på vägen dit. Bland annat sköts säkerheten med en ny typ av röntgen maskin som kan se igenom kläder även kallad ”Bacscatter”.[2] Tiotusentals palestinier från hela Västbanken arbetar inne i israel legalt och det handlar framförallt om daglönearbete. Det betyder att de som kommer igenom terminalerna snabbast på morgonen får jobb den dagen. Rättigheterna för dessa arbetare är väldigt begränsade och lönerna de lägsta tillåtna eller helt svarta då många palestinier dessutom tar sig in i Israel illegalt för att få arbete.[3]

Det privata säkerhetsföretaget Mikud security har på uppdrag av det israeliska försvarsdepartementet ett kontrakt att driva en av de större övergångar som finns mellan Israel och Palestina. Sedan 2005 och här passerar tusentals människor från Tulkarem och närområdet varje dag.[4] Försvarsmakten är ansvarig för administrationen och driften av ockupationen och därmed terminalerna på Västbanken. Ephraim terminalen är den enda helt privatiserade terminalen, men inte den sista. Det finns 34 övergångar och alla ska privatiseras.[5] Motivet är att göra terminalerna mer effektiva och kostnadseffektiva. Problemet är dock att de övergrepp som vi registrerar inte går att rapportera någonstans på grund av att Försvarsmakten inte är på plats i den här terminalen. Dock rapporterar vi det vi hör och ser till olika FN organisationer, Israeliska organisationer samt till det internationella Röda korset. Ingen övervakar dock vad säkerhetsvakterna gör mot palestinier inne i terminalen och det finns ingen att ringa till när människor blir skadade eller kvarhållna för dem eller för oss följeslagare.

Billig arbetskraft och privatisering. Det här finns i hela världen och är egentligen inget konstigt. Det finns olika åsikter kring om det är bra eller dåligt. Palestina är under ockupation av Israel enligt alla seriösa tolkningar av folkrätten.[6] Den beroendeställning som palestinier har till Israel för inkomst är enorm, framförallt på grund av att de finns små möjligheter att skapa en egen industri eller produktion bortom jordbruket. I Tulkarem är man till exempel helt beroende av ett israeliskt företag för elförsörjningen. Tulkarem är gynnade av en relativt stor vattenreservoar under staden, men har av Israel dels fått restrektioner på hur mycket man får pumpa upp samt förbud mot att gräva nya brunnar. Cirka 60 % av Tulkarems befolkning är arbetslös och resten arbetar i Israel eller har turen att jobba inom den lilla offentliga sektorn som till stor del är uppbyggt av bistånd.[7]

I Tulkarem har Israel en enorm arbetspool med små arbetsrättsliga möjligheter. Palestinier har en väldigt liten möjlighet att bygga upp en egen ekonomi på grund av ockupationen, bland annat beroende på restriktioner i förflyttningen av produkter igenom Ephraim terminalen.  Människor från Tulkarem är därför i stort beroende av de jobb som finns i Israel. På vägen till arbetet tjänar ett israeliskt företag pengar på arbetarna eftersom Försvarsmakten betalar för att de ska driva terminalen. Vilka förlorar och vilka tjänar på den här konstruktionen?

 

Disclaimer:

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.

---

[1]Israeliska Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens hemsida för säkerhetsstängslet. http://www.securityfence.mod.gov.il/Pages/ENG/Humanitarian.htm, 2010-02-02

[2] Ni har eventuellt hört talas om att USA vill att EU ska införa en ny röntgenmaskin där man ska kunna se igenom kläderna vilket är förnedrande för vem som helst. Vid Ephraim terminalen har man länge använt Bacscatter maskiner och här har man effektivt kunnat testa maskinens funktionsduglighet på cirka 4000 människor varje morgon i flera års tid. Se mer på Sveriges televisions hemsida: http://svt.se/2.22584/1.1855642/usa_vill_ha_nakenscaning_i_europa,  2010-02-02

[3] Bt’selem hemsida. http://www.btselem.org/English/Workers/Index.asp, 2010-02-02

Bt’selem  är en Israelisk människorättsorganisation.

[4] Whoprofits.org hemsida. http://www.whoprofits.org/Article%20Data.php?doc_id=705, 2010-02-02

Whoprofits.org drivs av den Israeliska kvinnoorganisationen The Coalition of women for peace

[5]Ibid. http://www.securityfence.mod.gov.il/Pages/ENG/Humanitarian.htm, 2010-02-02

[6] International Court of Justice (iCJ) – Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory, advisory opinion, iCJ reports 2004.

[7] Samtal med Aded Al-Khaliq Jbara, Verkställande direktör i Tulkarems kommun. 2010-01-24

Muren vid Tulkarem består av en fem meter hög mur cirka tio meter öppen yta samt ett taggtrådsstängsel inne på palestinsk mark.

Murar, vägspärrar, soldater och bosättare. Jag har landat i en av världens mest uppmärksammade konflikter. Det har varit en omtumlande tid för mig hittills med många intryck som har varit svåra att bearbeta. I den här reserapporten kommer jag att berätta vad mina arbetsuppgifter handlar om och hur det passar in i konflikten mellan Israel och Palestina.

Minibussen mot Tulkarem, även kallad service stormar fram mot norra delen av Västbanken över de asfalterade, men stundtals eftersatta vägarna och förarens fot är mycket tung på gaspedalen. Jag känner mig förväntansfull och bläddrar igenom alla papper som har delats ut under en veckas introduktion i Jerusalem till det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Mitt uppdrag är att vara följeslagare. Det innebär att jag under tre månader kommer att övervaka en terminal som i mångt och mycket liknar en flygplatskontroll mellan Palestina och Israel samt övervaka två mindre jordbruksgrindar där jordbrukare som blivit avskurna från sin mark av den mur som här går inne på palestinskt territorium försöker passera.[1] Dessa uppgifter känns viktiga och konkreta och kan innebära förbättringar för många på lång sikt då informationen kan användas av FN för att påverka Israels regering. En svårare uppgift kommer vara att göra en direkt skillnad. Som följeslagare kommer jag att stå upp för mänskliga rättigheter vem som än bryter mot dem. Jag är inte en mänsklig sköld, men kommer att agera om någon blir skadad eller orättvist behandlad.

Tulkarem ligger cirka två timmar norr om Jerusalem, precis vid den Gröna linjen på den palestinska sidan muren och har en befolkning på cirka 50 000 människor. I och runtomkring staden finns i princip alla de stora problemen som den israeliska ockupationen medför. Några exempel är: Att röra sig med bil genom militära vägspärrar eller medveten förstörelse av vägar av militären är vardag för palestinier runtomkring Tulkarem. I området finns ett flertal bosättningar och det är inte ovanligt att bosättare trakasserar palestinier som bor i närheten av bosättningen. I direkt anslutning till Tulkarem finns Västbankens näst största flyktingläger och här har israelisk militär gått in vid ett flertal tillfällen för att arrestera personer som de misstänker för terrorism.

I Tulkarem finns en relativt liten internationell närvaro. Vi är fyra personer från EAPPI i Tulkarem och vi har fyra olika nationaliteter. Vi bor tillsammans i en lägenhet som också är kontoret och man kan tydligt andas in atmosfären av de tidigare EAPPI-grupper som byts av var tredje månad sedan 2004.

På gatorna i Tulkarem är ordet ”welcome” det jag hör mest när jag strosar omkring för att handla på marknaden eller äta på något av snabbmatsköken. Många vill sälja saker, en del vill att man sätter sig ner och tar en kopp arabiskt kaffe eller mintte och en del vill prata om vad som händer eller inte händer. Det har slagit mig hur gästfria och positiva de flesta palestinier är över en internationell närvaro här. Förhoppningen att utlänningar kan vidarebefordra kunskap om palestiniers situation är genomgående för alla jag träffat på Västbanken och alla har en historia om ockupation och våld att berätta.  Jag ska berätta några palestinska historier för er under de kommande månaderna, men även israeliska historier som belyser konflikten utifrån ett helt annat perspektiv och hur det påverkar det israeliska samhället.

---

[1] Under mina reserapporter kommer jag att referera till gränsen mellan Israel och Palestina som den Gröna linjen som var den markerade stilleståndslinjen efter 1949. När jag refererar till muren syftar jag på den barriär både mur och stängsel som Israel har byggt delvis efter den Gröna linjen, men också inne på palestinskt territorium.

 

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.